
Mätning av ljudnivån är komplex och kräver komplicerade beräkningar. För att mätningen skulle vara någorlunda greppbar för oss att göra, infördes därför decibelskalan. Den tittar på den mänskliga hörselns egenheter på låg ljudnivå som skiljer sig kraftigt från varandra. I det höga decibelområdet kan däremot inte ens stora ljudnivåskillnader uppfattas så noga. Med hjälp av olika filter försvagas eller regleras däremot särskilt djupa eller höga frekvenser i förhållande till vår känslighet. Det angivna värdet i skalan motsvarar därför framför allt vår känslighet och görs mätbar. Uppgiften för dB-värdet sker oftast i dB (A) – där A står för användningen av A-filter, som står för den så kallade värderingskurva A för ljudnivån.
Värdet i decibel är alltså endast vid första blicken linjärt, vilket betyder att 120 dB ser ut att vara dubbelt så högt som 60 dB. Det är emellertid inte så det är, eftersom decibelskalan är logaritmiskt uppbyggd. För mätvärdet betyder det att en cirkelsåg inte är dubbelt så högljudd som ett normalt samtal, utan att den relativa ljudnivån är till och med 1000 gånger högre.
Förutom den här så kallade dB(A)-skalan för bullermätning, finns det också en dB(HL)-skala, som öron-näsa-hals-läkare använder för att fastställa en dövhet.
Bläddrande blad i vinden, en mygga eller en modern dator kommer redan de upp i 10 dB. Viskningar ligger på omkring 30 dB, ett normalt samtal ligger redan det på 60 dB. En högt skrikande baby kan, precis som en motorcykel, komma upp i omkring 80 dB. Den som gärna går på diskotek utsätter sig för samma bullernivå (upp till 110 dB) som en tryckluftsborr eller en cirkelsåg skapar. Vid omkring 130 dB – alltså örats smärttröskel – ligger larmet från ett jetplan. Extremt högt och skadligt är örfilar eller nyårssmällare i omedelbar närhet av öronen: De kommer upp i ett dB-värde på upp till 180. Avståndet mellan ljudkällan och örat påverkar naturligtvis också hur starkt vi uppfattar ljudet, alltså hur störande vi upplever larmet.