Örat

Området från trumhinnan, alltså öronmuskeln och den yttre hörselgången bildar tillsammans ytterörat. Hit kommer ljudvågorna först och länkas via öronmuskeln, som en tratt, inåt. Den yttre hörselgången är uppbyggd så att den ankommande svängande luften förstärks som i en resonanskropp. Den totala yttre uppbyggnaden av örat förhindrar samtidigt att vind och ytterligare luftrörelser orsakar ett starkt buller och ser därmed till att vi kan höra bättre.

Området bakom trumhinnan är mellanörat. Trumhinnan själv är ett tunt membran, som träffas av ljudet. De fina svängningarna överförs därifrån till tre små hörselben: Hammaren, städet och stigbygeln – de minsta benen i den mänskliga kroppen. Tack vare deras speciella placering kan svängningarna förstärkas 20 gånger, så att en bra överföring till innerörat garanteras. Från mellanörat leder det eustachiska röret (även känd som örontrumpeten) till näs-hals-området. Röret fläktar mellanörat och sörjer för tryckutjämningen.

Innerörat börjar där stigbygeln träffar nästa membran, det ovala fönstret. Där ligger balansorganen och öronsnäckan, den så kallade cochlean. Den är liten som en ärta och påminner precis som namnet antyder om ett snäckhus. I snäckhuset finns tre kanaler som är fyllda med en vätska. Via en av kanalerna förs den av vätskan överförda impulsen vidare till spetsen och därifrån tillbaks igen via en andra kanal. Kanalen i mitten är försedd med det egentliga hörselorganet, det cortiska organet. Hörselorganets golv är täckt av tusentals fina hårstrån – hårcellerna. Beroende på frekvens ändras vågrörelsen i de med vätska fyllda kanalerna. Endast där, där utslaget är särskilt stor, irriteras hårcellerna. Ju djupare tonerna är, desto längre bak i öronsnäckan rör sig de fina hårstråna, medan höga toner irriterar hårcellerna precis i början av snäckan. Avnötning av de små hårstråna är en av huvudorsakerna för åldersbetingad hörselnedsättning.

När ljudet har kommit fram till innerörat så är ännu inte hela jobbet gjort. Genom övergången i hörselnerven omvandlas ljudvågorna till elektriska signaler, som därefter träffar hjärnstammen. Signalerna, eller impulserna, leds in i det hjärnområde som är ansvarigt för utvärdering. Därmed får tonerna en betydelse och kopplas slutligen in i hjärnbarken med det befintliga mönstret. På det sättet förstår människor språk, känner igen rösten på en vän eller vet om det är en farlig situation.

Alltså: Höra kan vi bara om vidaretransporten fungerar felfritt genom de enskilda stationerna och om den svängande luften slutligen omvandlas till ett varnande ljud, angenäm musik eller en förståelig mening.