Översikt:

Hur är örat uppbyggt?

Det som vi i vardagligt tal kallar ”örat” utgör bara en liten del av det totala hörselorganet. Vi ser vid en första blick bara öronmuskeln – den väsentligt större delen av örat ligger gömd och skyddad inne i kraniet. Till örat räknas ytterörat, mellanörat och innerörat. De här tre komponenterna är förbundna med varandra via hörselgången. Genom den leds alla akustiska signaler.

Enskilda toner, ljud och språket som vi hör är egentligen inget annat än luftsvängningar. Innan svängningarna blir en akustisk information med en bestämd betydelse måste det passera från ytter-, via mellan- och innerörat, över hörselnervens alla delar, för att som stimula komma fram till hjärnan.

Och hur exakt fungerar örat?

Ytterörat
Området från trumhinnan, alltså öronmuskeln och den yttre hörselgången bildar tillsammans ytterörat. Hit kommer ljudvågorna först och länkas via öronmuskeln, som en tratt, inåt. Den yttre hörselgången är uppbyggd så att den ankommande svängande luften förstärks som i en resonanskropp. Den totala yttre uppbyggnaden av örat förhindrar samtidigt att vind och ytterligare luftrörelser orsakar ett starkt buller och ser därmed till att vi kan höra bättre.
Mellanörat
Området bakom trumhinnan är mellanörat. Trumhinnan själv är ett tunt membran, som träffas av ljudet. De fina svängningarna överförs därifrån till tre små hörselben: Hammaren, städet och stigbygeln – de minsta benen i den mänskliga kroppen. Tack vare deras speciella placering kan svängningarna förstärkas 20 gånger, så att en bra överföring till innerörat garanteras. Från mellanörat leder det eustachiska röret (även känd som örontrumpeten) till näs-hals-området. Röret fläktar mellanörat och sörjer för tryckutjämningen.
Innerörat
Innerörat börjar där stigbygeln träffar nästa membran, det ovala fönstret. Där ligger balansorganen och öronsnäckan, den så kallade cochlean. Den är liten som en ärta och påminner precis som namnet antyder om ett snäckhus. I snäckhuset finns tre kanaler som är fyllda med en vätska. Via en av kanalerna förs den av vätskan överförda impulsen vidare till spetsen och därifrån tillbaks igen via en andra kanal. Kanalen i mitten är försedd med det egentliga hörselorganet, det cortiska organet. Hörselorganets golv är täckt av tusentals fina hårstrån – hårcellerna. Beroende på frekvens ändras vågrörelsen i de med vätska fyllda kanalerna. Endast där, där utslaget är särskilt stor, irriteras hårcellerna. Ju djupare tonerna är, desto längre bak i öronsnäckan rör sig de fina hårstråna, medan höga toner irriterar hårcellerna precis i början av snäckan. Avnötning av de små hårstråna är en av huvudorsakerna för åldersbetingad hörselnedsättning.
Vidareanslutning av irritation till hjärnan
När ljudet har kommit fram till innerörat så är ännu inte hela jobbet gjort. Genom övergången i hörselnerven omvandlas ljudvågorna till elektriska signaler, som därefter träffar hjärnstammen. Signalerna, eller impulserna, leds in i det hjärnområde som är ansvarigt för utvärdering. Därmed får tonerna en betydelse och kopplas slutligen in i hjärnbarken med det befintliga mönstret. På det sättet förstår människor språk, känner igen rösten på en vän eller vet om det är en farlig situation.

Alltså: Höra kan vi bara om vidaretransporten fungerar felfritt genom de enskilda stationerna och om den svängande luften slutligen omvandlas till ett varnande ljud, angenäm musik eller en förståelig mening.

Luftledning mot benledning

De ovan beskrivna stationerna visar ljudets väg fram till innerörat via den så kallade luftledningen. Men ljudvågorna kan även föras in i örat via benledningen. Den rörliga luften träffar då kraniets ben utifrån och gör så att de svänger. Genom överföring via vätskan i örat når svängningarna även på den här vägen fram till hårcellerna. Benledningen är emellertid inte lika effektiv som hörsel via luftledning.

Visste du att…?

Ledning av ljud via benen är grunden till att vi uppfattar vår röst som främmande i videoupptagningar. När vi hör på det sättet överförs ljudet bara via luften. Då saknas den del av ljudet som når oss via benledning, som vi normalt medhör när vi talar.